Här kommer att finnas information och tankar omkring Kongo Brazzaville och olika utvecklingsfrågor från olika skribenter.
Reflexioner kring Solicos utveckling
Högst personliga – Astrid Ståhlberg
Solico har tidigare verkat i hjälparbete inom utvecklingsområdet. Utveckling betyder ju förändring, vilket betyder att vi själva också står i ständig förändring. Solico är, som organisation, i omvandling sedan några år tillbaka.
Sedan något år finns inga svenskar i Kongo och den naturliga kontinuerliga kontakten med kongosamhällets snabba omställning saknas. Med det långa avstånden mellan länderna är det ogörligt att hitta vettiga samarbetsformer. Resor blir för kostsamma.
De resor som André och andra gör har ju sina syften och sitna yrkesmässiga innehåll och de ”ärenden” de ombeds utföra vid sidan om ”när de ändå är där” kan omöjligt ges tillräckligt tid och engagemang.
För åskilliga år sedan besökte svenska riksdagsmän Kongo. Under året har kongolesiska riksdagsmän redan två gånger besökt Sverige. Det är utveckling och en verklighet att ta i beaktande. Och, detta är inte en engångsföreteelse!
Fler exempel på samhällsutveckling är
* Rätt många missionärsbarn och missionärsfamiljer besöker Kongo numera.
* Kongolesiska diasporan organiserar sig.
* svensk affärs- och konsultverksamhet pågår i Kongo.
* Samtal pågår mellan Norge och Kongo om olja, off-shore och marin utbildning. Samarbeten i jätteformat!
* Pointe Noire blir västafrikas största hamn och det finns därför ett stort behov av professionell utbildning av unga kongoleser om inte arbeten ska gå till andra nationaliteter.
* Entreprenörsutbildning är i sin linda i Kongo – utan bistånd!
Textbild Brazzaville Mars 2011 Foton finns på undersidan t h, klicka där
Astrid Ståhlberg
Vi har möte med en kommunstyrelse i Kinkala, 6 mil sydväst om Brazzaville längs den snart färdigbyggda asfaltvägen mot hamnstaden, Pointe Noire. Igår när vi hade ärenden norr om stan krånglade bilen lite, så vi beslutar oss för att kolla upp vad ljussignalen på instrumentpanelen betyder. På utfarten från stan passerar vi en bilverkstad som vi känner till. Vi ringlar uppför den eländiga avtagsvägen, in bland lervällingsfyllda hål i vägen, förbi den höga telefonmasten, in bakom buskage och djungelgräs. Jo, verkstadskillen är på plats och lämnar oljegropen och kommer ut och hälsar. Han kikar på den lysande lampan och bestämmer sig för att skicka oss till en annan verkstad, tydligen mer erfaren i lysande lampor.
Vi får vägbeskrivning och den låter krånglig med många ord och gester om gatukorsningar i följd. Vi åker tillbaka mot stan och de i sällskapet som kan språket och känner till stan, nickar överensstämmande att här måste det vara. Vi ser fallfärdiga ruiner, övervuxna husväggar, barn som leker, husbehovsförsäljning i form av småstånd med kex, telefonkort och cigaretter, men ingen bilverkstad. Nej! Tre killar, snyggt och propert klädda, sitter i rad på plaststolar. Vi frågar: Det ska vara en bilverkstad här, någonstans?
De reser sig, alla tre, och säger: Stämmer, det är vi. Vi ombeds ställa bilen i skuggan över gatan och ynglingarna tar sig an vårt problem. Under motorhuven trängs åtminstone fem unga män och de fattar snabbt vad som behöver åtgärdas. En av dem får 75 kr och går iväg för att köpa reservdelen som behöver bytas. En annan hämtar verktygslådan, en liten ryggsäck, som med en skramlande duns hamnar på asfalten. Med flinkhet och vana skruvas delarna isär med hjälp av ett litet spännband och en skiftnyckel. Inga arbetsbord behövs allt görs liksom i luften. Verktygen fiskas upp ur ryggsäcken och kastas tillbaka igen…. nej, inte den nyckeln, den som är lite mindre…..Samarbetet är imponerande. När reparationen är ordnad, sticker ett par killar iväg med bilen. På provtur? Efter 20 minuter börjar jag misstänka det värsta. Då kommer de tillbaka med tummen upp. Allt fungerar! Prislappen är 300 kr för arbetet.
En dryg timme försenade rullar vi iväg till vårt möte.
Bertil Åhman 2011-02-01
”Krig är någonting fruktansvärt! Förr tyckte jag om krigsfilmer, men det intresserar mig inte längre.” Orden kom från en ung kongoles, som jag pratade med i Brazzaville 1998. ” Om det blev krig igen, vet jag inte om jag skulle stå ut en enda dag,”fortsatte han.
Varken han eller jag visste då att landet stod inför ytterligare en våg av inbördeskrig, den värsta.
Nu är det fred i Kongo-Brazzaville. Men hur länge lever ett inbördeskrig kvar i det kollektiva minnet? Vissa menar att 90-talets oroligheter var en fortsättning på det som hände under 50-talet, stridigheter som man menar aldrig avslutades med ett faktiskt fredsfördrag eller motsvarande.
Vi svenskar får glädja oss tillsammans med kongoleserna över att krigen nu är slut och att man kan resa i hela landet. En läkningsprocess pågår och den kommer att tid. Fred är mycket mer än bara frånvaro av krig.
Bertil Åhman 2011-01-24
Före min resa till Kongo-Brazzaville 2010 fick jag frågan här i Sverige: ”Men hur vågar du åka dit?” Frågan föranleddes av den bild som förmedlar via media från östra Kongo-Kinshasa. Olika soldatgruppers övergrepp där ska naturligtvis både uppmärksammas och fördömas. Felet är när vi generaliserar utifrån massmedias rapportering. Avståndet mellan Brazzaville och Bukavu är 150 mil, samma avstånd som mellan södra Sverige och Balkan. Idag läser jag i tidningen om oroligheter i Albanien. Ur vårt svenska perspektiv skulle vi bli förvånade om bilden av Sverige utomlands påverkades av händelserna där.
Med det här lilla exemplet vill jag visa att vi bör vara medvetna om och bekämpa generaliseringar. Många blandar ihop Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville) med den Demokratiska Republiken Kongo (Kongo-Kinshasa). Ett kom-ihåg-tips: Landet med det långa namnet är också det största. En annan regel, som gäller för det mesta: När massmedia rapporterar från Kongo, gäller det nästa alltid Kongo-Kinshasa, före detta Zaïre och före 1960 Belgiska Kongo.
CO i SOLICO står för Kongo-Brazzaville, före detta Folkrepubliken Kongo och dessförinnan Franska Kongo.
November 2010 Brazzaville
”morgonbilder” av Astrid Ståhlberg
Jag tar mitt morgonkaffe på en enkel servering i kvarteren där jag bor. Jag tycker om att sitta här och titta på morgonlivet genom spaljén ut mot gatan. Mammor och allt oftare pappor följer med barnen till skolan snett över gatan. En brödförsäljerska kommer varje morgon och idag precis när jag har satt mig vid bordet. Hon säljer långa baguetter ur en plastbalja med uppställda pappkanter. Hon lyfter ner sin börda på cementavsatsen, som med två trappsteg skiljer restaurangserveringen från sandtrottoaren. Hon hoar till hälsning och kvinnan i serveringen kommer ut och köper några morgonvarma baguetter, ett med smör på, som bröddamen skär upp på längden och smörar med sin stora kniv. En del mammor,pappor och barn kommer också och köper ett smörat bröd.Barnen får dem med i en plastpåse för skolans frukostrast.
En trappa utanpå huset leder till lägenheter en våning upp. På första halvtrappavsatsen i blickfånget från mitt frukostbord sitter en man och tvättar kläder. Högar av smutstvätt kastas ner direkt i hans tvättbalja uppifrån lägenheten. Han trycker ner allt i tvättvattnet. Jag ser hur han lugnt och metodiskt reder ut ett lakan. Han gnuggar de stora tygsjoket bit för bit mellan sina händer och får upp ett skummande lödder med hjälp av en tvättvål.Så vänder han lakanet på andra ledden och gnuggar det lika omsorgsfullt på tvären. Det färdigtvättade plagget lägger han bredvid sig på cementtrappan innan han dyker ner i löddret och fiskar upp nästa lakan eller plagg. Mannen är klädd i en modern lätt training med uppdragna ärmar. Han sitter gränsle på en pall; baljan med byken har han mellan knäna. Han har en kepa på huvudet och ser ytterst förnöjd ut där han sitter i skuggan inne i hörnet. Morgonsolen är redan het. En kompis kommer förbi och han tar sig tid att prata en stund, ropande ner till trottoaren, innan han febrilt gnuggar vidare i skummet.
Ett par dagar senare…
Söndag morgon vid samma frukostbord, sprider sig en väldoft för smaklökarna. I trappavsatsen där tvättaren satt, trängs idag en dam bland jordnötter och orangeflammande palmkärnor utbredda på färggranna tygstycken. Doften kommer från en kittel på eldstaden inne i hörnan. Jag hälsar ”mbote Mama” och frågar om jag får komma och prata. Visst! Hon rostar jordnötter i sin kastrull, saltar lite och ska sedan sälja nötterna i små plastknyten eller i tomma whiskyflaskor. Av palmkärnor och jordnötter gör hon ”sauce à la moambe”, en sås som kan blandas med fisk eller kött, men också bres direkt på bröd, berättar hon. Förr sålde hon mat på heltid. Sedan en tid är hon anställd i Hälsoministeriet. På helgerna tar hon upp sin gamla aktivitet; att laga mat och sälja på trottoaren utanför huset. En ettåring hänger i hennes kjolar, gnäller och kinkar hela tiden och storgråter när mamman tar några steg bort ifrån honom. En man med en stor kärra kommer förbi och erbjuder bortskaffning av sopor. Han tar godtyckligt betalt, men kvinnorna bestämmer säkert prisnivån. Han stjälper av soporna lite längre bort från hennes hus. Morgonen speglar lugnt vardagen, så att tankar hinner komma och gå.
Solico 